Aja,idag får vi jullov i nitton dagar :D Yey!

Och jag kommer inte ha Den fattiga och den rika på jullovet!

Förresten,nu på lördag är det ju julafton,och då får jag massa böcker i presenter.
Sen blir det nyår,och då får jag 1200 eftersom jag inte ätit godis på ett år.

Addera det med varandra och du får summan = Massa läsning!

Kram Andi♥

Eller?
Insåg han att jag skulle dö(fast de visste han ju) och bestämde sig för att ge upp och leta reda på någon snygg flicka? 
Flicka? Gud,jag låter som min mormor. Men det är inte mig emot. Jag saknar min familj så förbaskat mycket. Fabio skulle aldrig förstå. Han träffade aldrig sin far och levde upp med sin mor och syster.

Jag träffade hela min familj.  Mormor,morfar,farmor,farfar,moster Donia,hennes barn och man,farbror Loden,mamma,pappa,och min lillasyster Lovisa. Jag blev vän med dem alla. Jag älskade min mormor,morfar,farmor och farfar. Jag blev av med dem.

Nu lever jag utan vetskapen om vad som hänt dem.

I vilket fall så står jag i ljus,och det är natt,vi har ingen elekricitet. Jag står i solljus.

Och den lockande pojken i mina tankar säger att jag är på rätt väg. Att jag snart  är framme. Slipper alla bekymmer.

Långt borta,flera kilometer långt bort,bland de mörkgröna trädtopparna och den ljusa himlen,där borta där himlen än är nattsvart,skymtar jag en flicka. Hon verkar ha blont,långt hår,en fin jadegrön klänning i gammeldagsa mönster,liten knubbig nästa,och mer ser jag inte. Men jag ser otroligt mycket för att hon är så långt bort.

Hon ser så vilsen ut och jag undrar om hon är som jag.

Vilsen,fattig,eländig,nära döden.

Men jag tittar nogrannare på flickan. Hon är inte fattig. Definitivt inte nära döden eller eländig.

Hennes far är Borgmästaren. Han kan hela.

Hon är Borgmästarens dotter.

Men hon försvinner utom synhåll och jag struntar i henne.

Tillslut säger den lockande pojken att jag är framme.

Jag får en obehaglig känsla i magen. Den känslan som berättar när någonting inte står rätt till.

- Äntligen är vi samlade.. Jag är Christopher. Ni är mina offer.

Jag tittar upp och ser vem som sagt det.
Det är Den lockande pojken. Christopher,menar jag. Så heter han tydligen.

Han sa vi. Det kan vara jag och Christopher. Men det är inte det jag tror.

Den obehagliga känslan i magen får mig att titta åt vänster.

Där står en flicka,lika ängslig som jag.

Det är inte i läge nu,men jag stålsätter mitt ansikte. Jag ska se modigare ut än henne. Jag försöker få min tävlingsinriktan att försvinna men det fungerar inte.

Så där står jag . Mittemot den farligaste och snyggaste pojke jag någonsin sett.

Bredvid mig står en flicka i min ålder kallad Anastasia.

Borgmästarens dotter.

Klockan är bara tre på natten.

Det är svårt att somna,så jag smög ner för trappen och hällde upp ett glas mjölk med kakor för en halvtimma sedan.

Igår var vi på den förbaskade konstutställningen. Idag ska vi till någon  bal. Jag ska ha på mig en långklänning. Den är faktiskt ganska fin. Den är mörkgrön,i massa olika dyra tyg. Och mitt hår glänser i den.

De två sista meningarna sade vår kungliga stylist. Vi har en kunglig stylist,för vi är betydelsefullast i staden.

Nu är klockan åtta. Pappa(jag har äntligen lärt mig kalla honom det)ropar på oss. Han är stressad. Balen blir alltid kontrakt. Men jag måste sköta mig då.

Men jag är så arg,så att jag nästan dör. Det är Anonyma Fotbollarnas(jag kallar det för det)sista fotbollsmatch,de måste lägga ner sedan. Och då måste jag på den förbaskade balen. Allt för min idiot till far.

Gud. Den här balen är så himla..man kan inte förklara det. Så massa snygga killar. Jag fattar inte vad som hänt med mig. Jag går runt och studerar alla människor. Deras utseende. Inte insidan.

Dessutom snackar jag en massa tonårssnack. Jag vet att det här är någonting pappa har gjort. Men vad kan han gjort?
Och har det någonting att göra med ljuset som lockar på mig. I vanliga fall skulle jag kunna stå emot. Ljuset har lockat mig förr. Men nu är jag svag. Jag följer med det.

Men det leder mig ut i skogen. Hela skogen är mörk. Utom en viss glänta där det är ljust som om allt ljus i världen transporterats dit. Jag får en obehaglig känsla i magen. Tonårskänslan är borta.

- Äntligen är vi samlade.. Jag är Christopher. Ni är mina offer.

En dag sen,men bättre något än inget!

---

Jag har försökt sova,i tre timmar enligt skolklockan. Men det är så svårt när man håller på att dö. Det trodde jag inte. Jag hade hela livet trott att ska man dö så är det inga problem. Jag hade på mig min finaste klänning. Den var vit. Dessutom var mitt långa kastanjebruna hår utsläppt. Fabio sa att han ville att jag skulle vara så snygg som möjligt när jag dog. Då insåg jag att han hade gett upp hoppet för mig. Men jag funderar på det här med snygg,nu medans jag låtsas sova och Fabio går runt i mörkret.

Det blir lätt mörkt i Midletown. Klockan två på eftermiddagen försvinner elen. Elen lyser upp staden  i ett täcke.

Hur som helst,var det inte det jag funderade på. Döljer Fabio något för mig? Vi hade träffats när jag kommit hit,som sexåring. Han hade haft sitt korta,rufsiga blonda hår i en konstig frisyr och hans blåa små söta ögon hade varit välkommnande. Han hade sagt "Åh! Du ser vilsen ut. Kom med mig." och tagit mig till en park. Där tvättade han hennes sår och jag gick ut i skogen efter ett tag,medans han rengjorde mina kläder. På kvällen kom jaf  tillbaka till honom,såg honom sitta och försöka tända en brasa. Jag hjälpte honom och visade sedan mitt jaktbyte. Det var bara en kanin. Men jag var bara sex år.

Men,döljer han något bakom de blåa,ärliga ögonen? Är han verkligen ärlig? 
Det här är en känsla jag känt flera gånger.

Är Fabio kär i mig? 
Sanningen är det att det är det jag hoppas. För jag är kär i honom. I smyg. Men jag vet att jag inte är den enda. Det finns många tiggarflickor som är sötare än jag. Men Fabio är väl inte skönhetsberoende? 
Visst jag ser väl bra ut,men det är inte min bästa egenskap. Jag kan jaga,jag kan laga mat,jag kan sy,jag kan ta hand om honom.. Men de andra flickorna kan bara se bra ut. Fabio gillar väl mig mer.

Fast. Varför har han "umgåtts" med de andra flickorna. De som ser bra ut. Han har umgåtts med alla utom jag.

Jag vet att alla är skönhetsberonde i den rika stadsdelen.

Men här i Slummen?
Vad är det som lockar? 
Är det döden? 
Åh,jag följer med.

Det var inte första gången jag blandade ihop drömmar med verklighet.

Det hade hänt på ett tag.

Jag hade gått till en psykolog.

Det var inte bra,det som hände mig.

Jag gick i sömnen också. Gjorde allt som hände i drömmen.

Jag kunde drömma att jag slog Borgmästaren. Då vaknade jag i sista sekung,ofta med ett basebollträ i handen.

Men psykologen var oförstående. 
Talade om det inför tidningarna.

Inte särskilt snällt gjort.

Nu visste hela stan att jag var en knäppgök.

Men såklart - ingen brydde sig.
Jag var trotsallt deras ansikte utåt.

Jag minns för några år sedan var det en tjej,hon var väldigt snäll,min bästa kompis. Ingen ytlig tjej.

Hon hade samma sjukdom som mig. För det är en sjukdom.

Hon avlivades. Som ett djur.

Jag fick inte veta om det.

De sa att hon dog av någon sjukdom de hittade på.

Jag frågade varför Borgmästaren inte helat henne.

Han sa att hon var obotlig.

Men jag hade mina källor.

Jag vet att Lindsey avlivades.

Jag vet att hon plågades.

Jag vet att hon mördades,brutalt.

De kunde ha skickat henne till någon högre makt än min far.

Men de gjorde det inte.

Hon var obetydlig.

Hon var en bagardotter.

Att hon inte bodde fattigt spelade ingen roll.
I det här spelet är den enda med ett extra liv Ansiktet Utåt. 
Borgmästaren är inte med i spelet. 
Han styr det.

Jag vet att de inte skulle göra samma sak med mig.

---

-Mer åt höger! Mer,mer. Såja. Släpp henne där! skrek den sliskiga mannen. "Hejsan älskling",säger  han och kommer fram till mig.

Då slår jag till honom rakt i nyllet.

-Såja älskling. Vill du ha krig ska du få krig säger han med bloddroppar som rinner längst med ansiktet.

Jag backar,men det var svårt,så mörbultat som jag är.

Han drar fram en kniv ur fickan och skär mig från det vänstra örat till mitt högra öga.

-AJ! ,skriker jag.

-Så går det. säger han. "Så går det."

-Leah! Leah! Leah vakna! skriker min bästa kompis Fabio i örat på mig.

-Leah! Är det mardrömmen igen? , frågar han,nu med lite mer dämpad ton.

Jag mumlar någonting till svar,och känner vid mitt vänstra öra.

Det är inget ärr.

Mannen hann inte så långt i verkligheten.

Men han hann slå till mig. Fast den biten finns aldrig i mina drömmer. Jag känner på ögat. Det känns som om det var igår mannen slog mig.

Men det var det inte.

Sju år sedan. Jag tror det knappt. Jag var sex år. Och nu är jag tretton.

Sju  år i den här skiten. Sju år i Middletown. Sju år i fattigdom.

Tänk om den sliskiga mannen inte kidnappat mig. Skulle jag sitta hemma med mina föräldrar och dricka te då?
Hemma. Hemma. Vad var hemma egentligen? Var det parkbänken jag brukade sova på?
Var det mitt ensamma ställe i skogen? Var var det egentligen?

- Snälla Lee! , utbrister Fabio. Han brukar kalla mig Lee. "Lee vakna"

-Jag är vaken,låt mig sova nu.

-Men Lee! Du är sjuk! Du har typ 40 graders feber!!

-Ja visst!,svarar jag sarkastiskt.

-Men Lee det är sant.

Var det sant? Fabio brukar aldrig ljuga. Men om jag var sjuk,skulle jag dö. Jag skulle bli tvungen att passera Bandet. Ta mig till Borgmästaren. Be honom hela mig. Feber kunde man inte bota med vanliga mediciner.

Runt 2000-talet kunde man det,hade man hört. Men nu- nej,bara helande människor.

Men Borgmästaren helade aldrig! Han ville att stan skulle vara rik.

-Lee!
-Låt mig vara. Jag somnar snart in. Jag kommer sakna dig,Fabio.

-Sov då. Men tro inte jag lämnar dig sjuk.

-Anastasia. Kom ner nu. Du kan ju inte vara försenad fattar du väl. Skitunge.

Jag vaknar,borstar mitt hår,klär på mig och allt det långsamt.

När jag kommer ner är borgmästaren - jag menar min pappa - ursinnig.

-Anastasia,varför är du så himla sen?! Vi ska ju på konstutställning idag.

Jag är tyst och går till min plats,och tar en rostad brödskiva och brer på marmelad.

Medans pappa fortsätter skälla på mig så ber jag tyst vår hushållerska - Samantha,tror jag hon heter - om en kopp varm choklad.

Jag fattar inte varför pappa alltid skäller på mig. Så gör väl inte pappor?
Är han ens min pappa? Vi är inte lika varandra.

Hans fru - jag menar min mamma -  Anette,hon liknar mig lite iallafall.

Men jag liknar inte min fotbollsspelande storebror Marcus.

Vi är väl världens mest udda familj.

Men inte udda på ett särskilt bra sätt.

Pappa skäller på mig tekniskt sätt varje dag..

Mamma står tyst och ser på.

Min bror och jag kommer väl överrens,med tanke på att vi båda lever för fotboll.

Skillnaden är att han gör det offentligt. Jag gör det anonymt.

Det var faktiskt han som tipsade om Anonyma Fotbollspelare.

Jag hade snott hans bästa fotboll och smygit ut i skogen för att spela.

Han kom på mig,och tipsade mig om Anonyma Fotbollspelare.

Jag stod i tacksamhetsskuld åt honom.

Han bad mig fixa några snygga tjejer.

Det var ingen match.

Jag är populäraste tjejen i den här stadsdelen.

Alla avgudar mig.

Låter kanske kul.

Men det är fruktansvärt.

Jag har blivit de rikas "ansikte utåt".

Det var borgmästaren - jag menar pappa - som ville det.

Nu är alla tjejer i stadsdelen ett.

Blont hår. Blåa trenchocoats. Svarta klackskor. Lila örhängen. Jadegröna ögon. Översminkade.

Hur kan man operera om sin ögonfärg för att likna mig?!
Jag blir galen på dem.

Jag får lust att bli punkare.
Jag får lust att fly ut i skogen för evigt.

Men det skulle inte fungera.

Kanske i några dagar - om borgmästaren(pappa) var på affärsresa.

Men nu har han full koll på mig.

Bokstavligen - han har opererat någon spårare på min tånagel.

Så jag stannar väl kvar.

Omringad av blont hår,blåa trenchocoats,svarta klackskor,lila örhängen,jadegröna ögon,översminkade tjejer som drömmer om att söka in till TV - för att jag var med i förra årets Thanksgivingprogram.

Omringad av tjejer som är rika,bortskämda,snobbiga.

Som tror att de är dansöser.

-Anastasia kom nu för helvete. Vi kan inte komma för sent heller.

Jag reser mig upp och ger pappa en käftsmäll.

Sen så inser jag att jag drömmer och att klockan bara är två på natten.

Att hon är pojkflicka,hatar TV&dans,älskar fotboll och är osäker om sitt förflutna,det ändrar ingenting.

För Borgmästaren är stenhård med att hon ska vara typisk sminktjej.

Varför? Det vet ingen.

Men alla tjejer - rika tjejer - ser upp till Anastasia.

De är kopior av henne.

Blont hår. Blåa trenchocoats. Svarta klackskor. Lila örhängen. Jadegröna ögon. Översminkade.

Rika. Bortskämda. Snobbiga. Söker in till TV. Dansöser.

Skulle hon raka av håret skulle man dagen efter se hundratals med tjejer som gjort samma sak.

Trevligt va?
Ja kanske om man gillar att uppmärksammas.

Men enda gången Anastasia vill uppmärksammas är på fotbollsplanen.

Enda gången hon kan vara där är en gång i månaden. Anonyma Fotbollsspelare mot varandra. Träningsmatch kallar kanske du det. Men för dem är det den enda matchen.

Allt är likandant,dag efter dag.

Men så möter hon Leah

Hon lever fattigt som uteliggare. Hennes familj har redan dött av svält och fryst till döds på vintern.

Men Leah har överlevt,hon är ganska stark som person.

Hon har gått i skolan ett år,innan reglerna om kostnad för Allmänna skolan bestämdes.

Hon bor utanför Skogen,på en parkbänk under en stor tall. Som en liten koja.

Hon jagar ofta,vilket kan döda henne,men hon bryr sig inte. Hon äter sin mat rå,men ibland lyckas hon dölja elden hon grillar på. Då äter grillat,en riktig festmåltid.

På dagarna så klättrar hon oftast bland Taggiga bergen,där är ingen annan,och inga väktare.

På nätterna jagar hon och ibland,stjäl saker. Inte från de  fattiga - de fattiga hör ihop och snor inte varandras saker - utan från de rika. Bara små,små saker hon kan sälja till andra fattiga,i utbyte mot medicin eller någonting.

Men en dag så träffar hon Anastasia,och allt förändras

Midletown. Staden där drömmar inte blir uppfyllda - eller tvärtom.

Gråa trista trasiga hus - eller fräsiga,vita stora villor.

Sjaskiga butiker runt Fattigstorget - eller snobbiga lyxiga boutiqer i Centrum

Allmänna grusstrander med krossade ölburkar - eller lyxiga vita,privata stränder med släta klippor,perfekta att sola på.

Gå på den allmänna Midleskolan-inte gratis,men billig(och dålig!) - eller spendera lite pengar för överklasskolan La Midletown.

Nästan allting i Midletown är rört av pengar.

Till och med att klättra i bergen. Här finns ingen allemansrätt,och om du vistas i naturen utan tillstånd får du betala böter på minst 500 pyt. En pyt är 10 kronor.

Om du jagar,oj oj oj. Här finns fortfarande dödsstraff.

Kommer du in i staden västerifrån förundras du av alla fina skogar,berg,lyxiga villor,centrumet,stränderna,lyckade människor och skolan.

Men österifrån,då möts du av  gråa trista hus,sjaskiga butiker runt Fattigstorger,allmänna grusstränder,den allmännaskolan,tiggare och fattiga dystra människor.

Syd eller nord,då åker du mitt igenom staden. Då kommer du till Bandet,som invånarna kallar det.

Bandet mellan den rika och fattiga delen.

Det är förvånansvärt att det egentligen bara är en stad.

Rika håller sig till rika,fattiga tills fattiga. Det är den oskrivna regeln.

Ändå tills Anastasia och Leah bryter den.