Alltid när jag funderar på något länge och inte vet hur jag ska lösa det skriver jag om det och ur skrivandet får jag dels lösningen som jag låter en karaktär göra,och så får jag skrivinspiration. Just nu har jag två idéer på gång men vet inte vilken jag ska använda - förmodligen nummer två för den är mer aktuell,däremot så har jag mer idéer för slutet på den andra. Jag funderar lite på att slå ihop dem,men då blir det ju olika slut. Fast nu fick jag precis en idé till - det kan vara två karaktärer som skriver! Hehe,nu löste jag det problemet! Jag skulle förstås kunna berätta vad de handlar om,men det får bli någon annan gång. Nu ska jag skriva för jag är på skrivhumör. Men jag är på läshumör också och igår lånade jag 11 böcker på biblioteket! Det är underbart att vara i båda humören,särskilt nu när läxorna äntligen är slut!
Den här bilden kommer egentligen från min nanowrimo. Den ska jag nog fortsätta på,när jag får nya idéer för den. Ni som läst första kapitlet får gärna komma med idéer. Kan ju publicera andra kapitlet också ifall att det är enklare för er med idéer till mig,vi får se! Vet inte om någon vill läsa det :p
Hej! Jag vill blogga,men jag håller på att skriva så ni får ett utdrag ur boken,första kapitlet (jag ska börja på tredje) istället! Just nu känner jag att den börjar bli bättre för i början sög den - jag vill ändra men redigerar den i december som man ska istället.
Jag har inte skrivit så mycket,mitt mål för idag är 6K och just nu är jag på 4.2K (jag vet,jag kommer så inte hinna med 50K i slutet av november men jag har bestämt att lördag ska vara min 5K-dag(ännu ett tips från Anna) så jag hoppas att ha skrivit åtminstonde 15K när veckan är slut! I alla fall,kapitel ett:
Kapitel 1
Hon steg ut ur bilen. Allt var mörkt och hon frös. Kanske vore det bäst att gå in,men hon kunde inte. Hon hade lovat. Dessutom – hon behövde få ett slut på det hela.
”Du kom” sa en mörk röst bakifrån henne.
Hon vände sig om och tittade på honom. Allt med honom var fint. Rocken,håret,ansiktsuttrycket...men ändå var hon tvungen.
”M-” började hon,men han böjde sig fram och kysste henne. Hur skulle hon nu kunna få ett slut på det?
”Följ med in” sa han hest.
”Jag kan inte ” svarade hon,lite för snabbt och såg hans ansiktsuttryck långsamt bli förvirrat.
”Vad menar du? Varför kom du annars hit?”
”Det här...det måste få ett slut. Jag älskar dig. Men jag kan inte. ” grät hon och sprang , iväg från honom,deras förhållande. Men inte skuldkänslorna. Skuldkänslorna skulle alltid vara kvar.
***
”Tänk snabbt!” skrek Amanda och kastade ett äpple mot Jakob.
”Aj!” skrattade han och kramade om henne. Allt var så perfekt. Hon och han, ensamma i hans lägenhet hela helgen.
”Vilken film ska vi se först?” frågade han och flinade, visste vad hon skulle svara.
”Forgetting Sarah Marshall!” skrattade hon och pussade honom. Jakob stoppade in dvd:n i spelaren och kröp upp i soffan bredvid henne. ”Jag älskar dig” viskade hon.
”Älskar dig med baby ” svarade Jakob och höll om henne medan ända tills de båda somnade.
"Hänger du med på en joggingtur,Lea?" ropade Josef nedanför hennes fönster.
"Okej,men vänta där ute medan jag byter om bara!"
"Är du säker på att du inte vill bjuda in mig till ditt rum istället?" sa Josef och log brett,tills Lea kastade ett äpple på honom.
Hon bytte om och gick nerför trappan mot dörren.
"Vart ska du?!" skrek hennes mamma surt.
"JOGGA!" skrek hon tillbaka.
"Med vem?!"
"Josef."
"Bjud in honom på fika" sa hon plötsligt silkeslent. Hon gillade nog Josef mer än Lea.
"Vi ska fan jogga,det är motsatsen till att fika mamma!"
"Be honom sova över då!"
"Jag ska vara med mina vänner..."
"Jag sa att han skulle sova över,inte du!"
"Vafan ska du bli ihop med Josef nu eller?" skrek Lea och lämnade huset.
"Heyy babe,hur är det med morsan din?" frågade Josef och kysste henne.
"Hon funderar på att bli ihop med dig" svarade Lea,"men allt är som vanligt - hon är sur. "
"Babe,flytta in hos mig,mina päron älskar dig, och jag med!" sa han leende och började jogga mot sjön.
"Och jag älskar dig" log hon och började jogga efter honom.
Lina satt på sin fönsterbänk och läste när det knackade på dörren.
”Gumman,är du där inne?” frågade hennes mamma försiktigt. ”Ja,hur så?” svarade hon,irriterad över att hennes mamma avbrutit henne.
”Någon väntar på dig vid dörren” svarade hennes mamma och log. ”Vem?” frågade hon,försökte låta irriterad men det gick knappast eftersom att hon fick fjärilar i magen när hon tänkte på vem det kunde vara. ”Någon grabb,han kallar sig för Mackan. Vet du vem han är?” ”Jo,ja,det vet jag.” sa hon och hoppade ner för sin fönsterbänk,gick ut ur rummet och förbi sin mamma.
”Tjuvlyssna inte!” sa hon argt till sina småbröder som smugit ut ur sitt rum och gömt sig bakom trappan. ”Lina har besök,wooohoo” sjöng Oscar och Julius .
”Seriöst,mamma? Kan du snälla stänga in dem i sitt rum? Har de ingen Bolibompa att titta på eller vadå? Ah Och du med – gå och titta på tv! Hög volym!” ”Lina har hemligt besök,Lina har hemligt besök,Lina skäms för oss,Lina skäms för mamma!” sjöng Oscar och Julius,men gick tillbaka in i sitt rum.
”Förlåt för det där!” sa hon ursäktande till Max när hon äntligen kom till dörren.
”Äh då,det är väl inget att skämmas över. Jag har tre småbröder och två äldre systrar!” svarade han förstående och log brett.
”Haha!” skrattade hon högt tills hon insåg att hon skämde ut sig själv och slutade abrupt.
”Så vad för dig het?” frågade hon.
”Haha,va?” frågade Max. ”Hit,oj jag menar hit!” svarade hon för snabbt och började rodna.
”Haha,jag och några andra är på väg till en strandfest och du bor ju på vägen så vi tänkte att du kanske ville hänga på!” sa han och sträckte sin arm ut mot hennes trädgård där cirka 15 uppklädda tonåringar väntade på Max,deras ledare.
”Visst! Jag ska bara byta om lite” svarade hon och log ursäktande och sprang upp till hennes rum.
”Lina ska på fe-est,Lina ska på fe-est!” sjöng Oscar och Julius.
”Men käften,snorungar!” skrek hon på dem,men inombords så hoppade alla fjärilar upp och ner.
”Lina,vill du ha hjälp med kläder?” frågade hennes mamma från vardagsrummet.
”Nej! Och kan ingen i den här familjen sluta tjuvlyssna?!” ropade hon medan hon snabbt drog av sina mjukiskläder och drog på sig en bikini och ett par shorts och sprang sedan ner till Max igen.
Bara det att Max inte var där. Ingen var där.
Inte igen! ,tänkte hon, Varför alltid mig? Varför hackar dem så jävla mycket på mig? Vad fan har jag gjort,egentligen? Varför går jag alltid på det? Varför trodde jag att det skulle vara annorlunda med Max? Varför är jag så jävla ensam? Varför gillar ingen mig? Vad är felet med mig?
Men hon kunde inte stå ut med skamkänslorna hon skulle få när hon kom in igen. Mamma skulle på bio med sin kille,mormor skulle ta hand om hennes bröder,och vad för slags förebild skulle hon bli? Nej. Hon skulle till festen. Och hon visste hur hon skulle dit.
Hon tog fram sin iPhone med tre kontakter – mamma,Niclas – mammas kille och hennes halvsyster.
Hon knappade in numret.
”Lea?” sa hon tyst och började gå mot stranden.
***
”Du har kommit till Lea,jag är tyvärr inte tillgänglig just nu – är förmodligen med min älskling Josef eller någon BFF. You know what to doooo!” sa Lea och var nära att stänga av telefonen,men blev avbruten. ”Jättekul!” sa hennes irriterande halvsyster i telefonen.
”Ja?” svarade hon. Fan också! , tänkte hon. Det funkar alltid på alla andra töntar.
”Du är skyldig mig en tjänst,efter den där gången jag tog hem dig när du var full och ingen annan kunde ta hem dig. ” ”Ja,och?” ”Jag behöver den tjänsten. Nu. ”
”Ahhhhh.. vad äre om?” ” En strandfest är tydligen ikväll. Jag måste dit. Men jag vet inget mer”
”Inte jag heller!” ljög Lea.
”Haha” svarade Lina ironiskt.
”Okej. Det är Absolute Skåne 2012. Vad mer vill du veta?” ” Jaså,det har ett namn. Det hade jag aldrig hört talas om...” ”Det var ett skämt,tönt! Vad mer vill du veta? Jag har inte tid!” ”Du måste gå dit med mig. Du kan lämna mig sen. Men ta mig dit. Jag väntar utanför parken.” ”Vafaaaaan!” skrek Lea och lade på. Hon hatade Lina otroligt mycket: deras pappa hade varit med hennes mamma i tre år och de väntade sitt andra barn(Lea) och så dök Linas jävla mamma upp i vägen och hennes pappa blev Linas pappa också. Och sedan för sex år sedan dog han,efter att de hade fått tvillingar. Lina hade kanske inga vänner,men hon hade en familj medan hon själv fick vara kvar med sin jävla perfekta bror som hade en egen lägenhet i Stockholm där han gick på högskola med sin jävla perfekta snobbrud och sin drickande mamma som anklagade hennes pappas död på Lea.
”Som om det är mitt jävla fel,att pappa inte ville vara kvar i den här skitfamiljen!” brukade hon skrika till sin mamma.
”Jävla snobbunge,det är klart det är. Om jag inte hade varit gravid med dig skulle han aldrig ha lämnat mig. Det skulle varit en perfekt familj: jag,han och Nico.” brukade hon skrika tillbaka. ”Det var fanimej inte jag som gjorde dig gravid. Jag önskar att ni aldrig hade fött mig. Jag önskar att jag var död. Men jag är väl död för dig,är jag inte?! Det är bara Nico. Alltid Nico. Underbara,perfekta Nico. Och nu Josef,eller? Du förstår inte. Jag brukade göra allt för att du skulle älska mig förr. Men då sket du i mig. Och nu? Du skiter fortfarande i mig,men när du väl ser mig så kastar du skit på mig. Jag är inte din jävla docka. Ett jävla år,sedan drar jag. Jag drar mamma. Vi ser hur du klarar dig då.”
Allt brukade avsluta med att hon lämnade flaskan för en stund och bakade paj,låtsades att de var en normal familj. Men det var de inte. Och inners inne så visste hon att hon aldrig skulle förlåtas av Lea.
”Men snälla,kan du inte följa med Jakob?” frågade Amanda bedjande medan hon provade olika klänningar.
”Baby,jag jobbar ju! Det vet du väl älskling? ” ”Jo men alltså,du jobbar ju alltid!” ”Så jag har råd med min lägenhet. Den gillar du väl,eller?” svarade Jakob beskt.
”Det är klart men...Du hänger aldrig med till fester. Och jag vet att de flesta är 16/17 men det finns äldre.” ”Och så finns du. Men jag måste seriöst jobba. Men vi ses ikväll,eller?”
”Jo det är klart.” svarade Amanda surt och drog med sin klänning in till toaletten.
”Men baby,du vet ju att jag måste jobba!” stönade Jakob.
”Ja,men en jävla timme,hur stor roll spelar det?!” ropade hon,”Och du har ju fan aldrig träffat mina polare. De tror snart att jag hittar på dig. Hur jävla kul är det,va? Medan jag går till dina polares fester,gamear med dina vänner och träffar deras jävla flickvänner. Hur jävla kul har jag då? Men jag följer med för jag älskar dig. Kan inte du göra samma,en jävla fest bara?” ”Men baby,jag träffade ju hon Lea.” ”Ja,Lea. Lea är inte ens en nära vän längre. Och hon dreglade över dig.” ”Men älskling! Jag älskar ju dig! Kan vi inte bara sluta tjafsa? Och vi träffades när ni var femton! Två år sedan. Hon dreglar inte över mig längre! Jag är bara din!” ”Jävla kliché-snack Jakob.” skrek hon. Fast det var sant. Det var två år sedan. Men hon tänkte inte ge upp först.
”Aha,så du har träffat en av mina vänner och vi har varit ihop i två år nu. Jag har fan träffat alla dina vänner som kommit och gått. En fest Jakob. En fest!” ropade hon och klättrade ut genom fönstret.
”Älskling? Baby? Är du där? Amanda? Manda?!” ropade han oroligt och började banka på dörren när han hörde ett plums.
”Det är inget!” ropade hon utifrån hans sovrumsfönster och sprang ut från husets betonggård.
Lina satt på trottoarkanten och väntade på Lea. Hon visste inte varför hon väntade egentligen. Lea skulle förmodligen inte ens komma. Hon var så arg på alla. Till och med Max. Men hon var ju så otroligt kär i Max. Hon trodde inte att kärlek kunde göra så ont,såra så mycket när det bara kom från en sida. Men vad visste hon. Om kärlek. Om vänskap. Hon visste inget. Hon var inte som Lea. Hon hade inte dejtat killar sen hon var elva. Hon hade inte 72 BFF's över hela landet. Hon hade inte en enda. Hon hade inte haft en bästa vän sedan trean,då hon råkade berätta vem hennes dåvarande bästis Amanda var kär i.
Amanda var en väldigt känslig person då,och hon slog ihop sig med Lea som hatade Lina på grund av papp-situationen. Lea började sprida rykten,och Lea var populärare så det var Lina de frös ut. Hon förstod kanske varför alla hatade henne i mellanstadiet,men nu,andra ring på gymnasiet? Samma människor,men hade de inte mognat? Varför var Lea fortfarande den populära bitchen,Amanda fortfarande den älskade tjejen,killarna likadana töntar som hon då och då började smågilla. Men Max. Varför var han inte annorlunda? Hon hade trott att han var annorlunda. Hon hade för höga förhoppningar. Ingen gillade henne,så varför hade hon inte låga förväntningar? Vad var egentligen hennes problem? Varför var hon inte mer självsäker? Hon förstod plötsligt varför hon ville göra det här.
Att dyka upp på en fest som hon inte var bjuden på,en fest de totalblåst henne om,det var hennes hämnd. Hennes hämnd efter alla dessa år av mobbing? Det trodde hon inte. Men det var en start. Den nya Lina var på väg.
En bil körde in på vägen. Det var Lea som körde hennes mammas.
”Hoppa in” muttrade hon och Lina gick till passagerarsätet.
”Jag trodde inte du skulle köra bil. Det är ju olagligt!” sa Lina tyst.
”Att dricka är olagligt. Ändå har jag gjort det sen jag var fjorton. Du har väl också kört bil,som den där gången du hämtade mig när jag var däckad?” svarade hon kaxigt.
”Jo..ja” svarade Lina tyst och slutade prata. Efter en stund började Lea konstigt nog prata.
”Så vem är killen?” frågade hon. ”Va?” frågade Lina och rodnade.
”Vem är killen du försöker haffa? Det kommer ju inte gå men alltså,vem äre?”
”Ingen” mumlade Lina och tittade bort. ”Du vet att jag kan hjälpa dig!” skrattade Lea högt.
”Really?” tvekade hon.
”Självklart,sis!”
”Okej det är Max han är så jävla underbar och snygg och snäll och cool och populär och bra i skolan och trevlig och artig och smart och himmelsk och rolig och allt!” ”Oj herre vad du var besatt. Men jag förstår dig. Han skulle totally vara min om jag inte hade Josef!”
”Jo ja men kan du hjälpa mig nu,snälla?” frågade Lina.
”Självklart sis,självklart!” ljög Lea.
Detta kapitel suger jag vet,början av kap 2 suger också men det börjar bli bra nu. Känner att språket är lite typ "vuxenförsökerlåtatonårigaktig" fast egentligen "barnförsökerlekafjortismedsinabokkaraktärer" men aja...Det är bara något jag gör för att det är kul,mina vanliga berättelser brukar bli bra men den här känns bara hemsk hoho :p språket har jättelite miljöbeskrivningar ska börja skriva mer av det nu också eftersom att det ger fler ord och inlevelse :P Detta känns som det sämsta jag skrivit i år(bortsett från en novell om en mördardocka. Den var ganska random,fast bättre skriven än denna...kanske publicerar den någon gång om någon vill).
Ska skriva nu,hoppas på att skrivit klart 6K när klockan är nio så hejdå!
Hejsan hoppsan! Läste ut Jellicoe Road och hade ingen lust för att läsa en ny bok på några timmar,så jag bestämde mig för att påbörja ett nytt manusskript. Nu tänker jag skriva en parlör,som Liten parlör för älskande,fast om en annan sak.
Har bara skrivit en grej om A,mitt mål är att ha 2 på varje bokstav förutom de lite mer udda som Q. Aja,nu ska jag fortsätta skriva,men ett tips om en låt när ni skriver är.
Den här låten är lugn och tyst så jag känner att jag kan fundera på allt samtidigt som jag har bra bakgrundsmusik. Det ska bli min nya skrivarlåt! Brukar ni lyssna på någon musik när ni skriver?
Andrea♥
Det här är det första stycket i boken. Man förstår bättre när man läst klart om första bokstaven.
Har ont i foten och benet så jag gick inte till min dans idag,den började för 7 min sen. Så istället har jag skrivit lite och fick en ide på ett manus,så här får ni lite från det första kapitlet.
Kapitel 1
”Packa Janah,direkt!”,skrek mamma från nedervåningen.
Jag lyfte bort hörlurarna från öronen och skrek Vad sa du? , till henne.
Hon skrek det igen.
Jag gick mot min garderob och packade snabbt ner mina favoritkläder och övergick sedan till böckerna,min favoritbok var det enda som fick plats om Nalle skulle med. Nalle var mitt gosedjur sen den dag jag föddes,det var det enda jag hade kvar av min pappa som försvann i kriget mot Irak. Det var 7 år sedan. Jag gick försiktigt med handen mot det släta trappräcket och insåg att det var den sista gången min hand skulle nudda det. Mamma satt där nere i våra gamla soffor med en främling mittemot sig.
”Janah”,sa hon lågmält. ”Det här är Vis Lane” Han log falskt mot mig och jag stirrade. Jag såg en varnande blick från mamma men ignorerade den.
”Hej”,muttrade jag ilsket åt honom.
”Hejsan,du måste var Janah”,sa han och log brett och falskt igen.
Jag ignorerade honom och tittade på mamma som nervöst lockade sitt honungsblonda hår runt fingertoppen. ”Janah,Vis vet var din far är.” Jag stirrade misstroget mot Vis som log falskt. Min blick gick över till mamma igen och hon såg ursäktande ut,av någon anledning. ”Så varför bad du mig packa?”
”Informationen är farlig. Det går inte att vara kvar i byn.”
Jaha,här kom det. Jag visste det. Det var 6 gången på sju år.
”Så,var är din väska? Varför säger du till först nu? ”
”Janah,du måste åka ensam. Vi kan inte väcka uppmärksamhet.” Hon såg uppriktigt ledsen ut,men det räckte inte.
”Jag hatar dig mamma! Jag hatar dig!”,skrek jag tills min röst tappade kraften samtidigt som jag ryckte tag i min väska och sprang ut i trädgården och satte mig vid dammen,nära de ljusrosa tulpanerna jag köpte med mamma när vi flyttade in förra året.
Men det var inget smart drag. Vis kom ut och hans svarta hår var blött av svett. Men jag såg att det inte var från att jagat mig utan från den stekheta värmen.
Han tog mig i armen och drog mig till sin svarta bil.
Jag satte mig motvilligt i passagerarsätet. Genom fönstret såg jag mamma stå vid dörren och gråta. Mamma grät aldrig.
Förardörren slängdes igen och Vis satte sig och startade bilen. Bilen slutade brumma och dammet försvann från glasrutorna.
”Vad vill du mig Vis? Varför har du tillfångatagit mig?”, skrek jag ursinnigt. Han svarade inte och jag slog till honom på armen.
”Vad i helvete gör du unge?”,skrek han. ”Svara på mina frågor.”
Det var tyst i några timmar.
”Jag tror du vet varför Janah. Det är väl självklart. Det var jag som dödade din far.”
Eftersom jag har julbasar idag(som när detta publiceras börjar om 8 min) och inte kommer komma hem förrens typ fem-sex så skriver jag detta tidsinställda inlägg för att bloggen inte ska stå tom!
Lacandra gick långsamt runt i skogen. Hennes broder hade sagt att hon skulle krönas till alvdrottning. Men var och hur dags hade broder inte sagt.
Medans hon barfota traskade runt i den Gyllene skogen så funderade Lacandra.
Varför blev hon alvdrottning? Det krävdes mycket för det. Mycket som Lacandra inte hade.
Visserligen hade hon skyddat alverna från människorna i hundratal men inte räckte det. Eller det kanske det gjorde.
Visserligen hade hon skyddat alverna från människornas djur. Hundar och katter - usch fy. Tacka vettja björnar,tänkte Lacandra. Samtidigt smakade hon på orden. Alvdrottning Lacandra.
Plötsligt så trampade hon i någonting blött,och fuktigt.
Landerkander. Åh nej! Åh nej. Landerkander var en giftig ört som dödade en om man nuddade den. Man behövde människoblod blandat med månstråle för att överleva. Lacandra såg blomman månstråle fort,men en människa - som dessutom var tvungen att vara villig - som kunde henne skänka blod.
Alicia satt på en mossig sten. Det var midnatt men i skogen var det ljust. Det sken norrifrån.
Samtidigt hörde hon den vackraste och klaraste röst hon någonsin hört sjunga.
Du vackra du fria. Du ljusklara.
Vart du än går,jag följa dig.
Men blodet ditt du måste skänka mig.
Alicia ryste till. Blod. Och historieläraren Smorl. Han hade pratat om onaturliga väsen från förritiden. Väsen som behövde blod. De hade skrattat åt honom. Men här stod hon. Hon hade omärkligt dragits till rösten. Medans hon hörde rösten hade hennes fötter dragit sig mot rösten. Alicia som hela tiden tittat ner tittade upp.
Hon såg först en blek vacker flicka. Sen lade hon märke till de mossgröna ögonen. Sedan det häxröda håret. Sist de spetsiga öronen.
Sedan såg hon vad det var. En alv. Inte vilken som helst. En blodalv.
Nu när det är fredag och allt så startar jag en liten tävling.
Ingenting konstigt.
Bara sätt ihop en berättelse på max 4 A4-sidor
Den första meningen ska vara : Sluta skrika,det är inte mitt fel!!
Den ska vara inskickad senast den trettionde november och vinnaren väljs den första december.
SKICKA IN TILL ANDILOVE@HOTMAIL.SE SENAST DEN TRETTIONDE ALLTSÅ.
Alltså en berättelse som börjar med Sluta skrika,det är inte mitt fel!! som är max 4 A4-sidor som ska vara inskickad senast den trettionde november till Andilove@hotmail.com.
För extra chans,skriv om tävlingen på din blogg eller/och följ bloggen via bloglovin'
Hej! Till den nya historien på bloggen har jag fått en ide.
Det är 2 perspektiv.
En rik överklasstjej&en ung kvinnlig uteliggare.
Det kommer vara varannan kapitel. Ska börja skriva om stan. Påhittad,då bestämmer jag mer själv.
Kanske får ni informationen om stan idag.
Förresten Jag har ett nytt system. Jag vill ha minst 3 kommentarer för att skriva nya inlägg. Så om det är bloggpaus ett tag är det vårt gemensamma problem.
Men ni borde inte ha problem med att kommentera,så snälla som ni är♥
Har funderat lite,och kom fram till att en tävling skulle vara kul. Men vad? Det här är ju en bok&skrivblogg,så jag vill inte ha dagens blogg eller något.
Då kom jag på det.
Jag skriver en mening,och sen ska ni göra en berättelse på typ max 500 ord av det.
Bästa historia vinner,publiceras på bloggen&får en länkning :) Skulle det vara kul? Skulle någon vilja vara med? Kommentera vad ni tycker så fixar jag en tävling.
Kommentera gärna om ni har andra förslag
Men för en tävling måste fler än EN tycka det verkar kul :)
Karaktärer: Skriv ner allt om alla karaktärer på papper,eller så har du kanske en anteckningsbok? Jag använder en röd bok med massvis med stora sidor.
Skriv mycket om huvudpersonerna. Deras bakgrund,allt sådant.
Skriv lite mindre om birollerna,men tillräckligt för att du själv skulle tycka de verkar verkliga när du läser en bok.
Ta ytterligare några sidor för utseendet.
Miljö: Skriv ner om staden det händer i,så du vet vad du kan skriva.
Jag skrev totalt en sida om min påhittade stad,men det kommer komma mer detaljer. Grejen med att skriva om staden är att du målar upp bilden så att läsarna ska kunna föreställa sig omgivningen.
Konceptet:
Nu blir jag tvungen att avslöja lite vad min bok handlar om,men det är som en förening(nej det är det inte men det är bästa sättet att förklara utan att avslöja handlingen). Men man kan bara komma med på ett sätt.
Om du har någonting liknande,sätt igång och skriv detaljrikt hur man kommer med och sådant.
Det var tre tips åt er,resten sparar jag själviskt åt mig själv ;)
Förresten,jag gillar att skriva i min säng,var gillar ni att skriva?
Hej :) Har skrivit lite på en bok jag håller på med.
Den kommer inte publiceras på bloggen,så jag behöver fortfarande inspiration!
Jag började idag,så jag har inte kommit så långt.
Det ena pappret är första sidan i boken,det andra är ett papper med info om karaktärerna,så de blir trovärdiga!
Kram Andi♥
Upd: Haha,jag vill ju att det ska bli trovärdigt,men nu har jag en sida om hur stan ser ut(påhittad) en med huvudrollerna,en med biroller och en med konceptet med ÅSD(nej jag säger inte vad det står för).
Och det är bara början. Jag vill verkligen lyckas med denna bok.
Nu har jag ju avslutat Gammelgubben Hus,så vad ska jag skriva om nu tycker ni?
Jag vet inte om jag ska börja med en ny historia,än.
Så jag funderar på lite fler mininoveller. Eller ja,det är ju inte så mini med 3 delar haha :) Men vad ska den handla om? Kärlek,skräck,magi???
Det är det jag behöver er till!
Kommentera vad ni vill läsa så jag inte skriver någon historia om en hund som heter Hejdo(hehe..) som gillar att utforska världen,medans ni vill läsa något om zoombies..
Det är därför alla mina söta läsare ska berätta vad ni vill läsa om! Kram Andi♥
En man kom in och genom springan i garderoben såg jag att det var Gammelgubben.
"Ssssamara"väste han. "Jag tyckte jag hörde röster"
"Åh,du måste inbilla dig,älskling",svarade Samara.
Älskling? Jag som trodde han misshandlade henne. Men sakta förstod jag.
Alla timmar Samara gömt sig hemma,det var inte för hon var misshandlad.
Det var något annat.
En skrämmande tanke dök upp.
"Han hotade med att döda hennes familj,om hon inte gifte sig." Alla visste att Gammelgubben velat gifta sig,men inte med Samara.
Kanske var det därför hon dödats. Att hon tillsist sa nej och han tröttnade,misshandlade henne och dödade henne.
"Samara,tala sanning",sa väste han.
Jag började vrålsvettas. Mitt i den tomma garderoben.
"Det är ingen",sa hon med en helt oskyldig röst.
Jag vågade andas i syrgastuben igen och rörde mig försiktigt.
Ingen därute kanske hörde något,men jag blev rädd.
Det stack upp någonting. En..hand.
Ett skelett,var det jag satt på!
Hur många barn hade Samara lurat in här? Var det hennes hämnd,efter att ha blivit misshandlad och allt? Jag vågade inte ens tänka på hur många gånger det här scenariot kunde skett.
Så rädd jag var,men jag klev ut ur garderoben iallafall.
Gammelgubben vände sig om.
Kroppen och allt det var som på teckningarna.
Men ansiktet,åh så vackert det var.
Någonstans inom mig fattade jag att det var en vilseledning.
Men jag bara stog där,förlamad och stirrade på mannen.
Ett sjuttonhundratalsansikte,jag kände igen det.
Vänta,det var från en film..Ja,jag kände igen det helt.
Men han var ju så snygg..
"Och vem har vi här?",frågade Gammelgubben med en barsk ton.
"Violetta,Violetta Landros. Du rör henne inte!",skrek Samara.
"Hon är ju så vacker,till skillnad från dig Samara."
Vad elakt,bortsett från alla ärr och brännsår var Samara den vackraste jag sett. Och det var han som hade gett henne dem!
Men han steg fram mot mig och jag vacklade bak för jag trodde han skulle kyssa mig.
Istället jag han mig en käftsmäll.
Jag var inte typen som grät,men det där gjorde jäkligt ont.
Så jag sparkade honom på smalbenet,och han ramlade.
Samara tog en kniv och högg honom i hjärtat. Jag blev lite skrämd. Vad skulle hon göra med mig nu?
Hon gav mig en high five och sa "Tack! Ingen av barnen jag bett hjälpa mig har någonsin varit modiga. Äntligen är han död och jag får leva i frid."
Jag mumlade ett hejdå och sprang ut. Hur kunde en död dö igen?
Jag gick till platsen jag hade sovit och väntade på Erika och Nathan. De skulle möta mig klockan sex och enligt klockan i Gammelgubbens hus så var den 05.57
När Erika och Nathan kom retades de och frågade saker i stil med "Dog du?" och "Såg du Gammelgubben eller Samara".
Jag svarade och sa att natten varit den fridfullaste i mitt liv. Men när vi gick därifrån såg jag Samara blinka med ena ögat,innan hon upplöstes för världen.
Jag vaknade och tittade mig omkring. "Var är jag?" tänkde jag.
Plötsligt kom jag ihåg. Jag och mina bästa vänner Erika och Nathan tältade i skogen. Jag frågade om de vågade sova på Gammelgubbens tomt,men de erkände att de inte vågade. Då gjorde jag det ensam.
Gammelgubben var enligt en gammal legend en gammal gubbe som bodde ensam utan i skogen i sin förfallna herrgård. Han beställde sin mat från svarta marknaden,eftersom han under ett krig dödade halva befolkningen och bara Samara som jobbade på svarta marknaden vågade lämna mat åt honom. Varje gång hon kom hem hade hon låst in sig i sitt hus och varit där i flera timmar innan hon träffade någon. Gammelgubben slog henne sa legenden.
Sedan en gång när Samara gått till Gammelgubben kom hon inte tillbaka. 2 år senare hittade man henne blåslagen i skogen. Åren hade gått men blåmärkena satt kvar.
Man begravde henne och avrättade Gammelgubben,för det var säkert att han dödat henne.
10 år senare så började man höra skrik i Gammelgubbens gamla hus-där ingen bodde.
Skriken var Samaras. Hennes mor kände igen dem.
Åren gick och man började sakta sakta våga besöka Gammelgubbens hus.
Barn lurade in nykommlingar i huset. Nykommlingar som aldrig kom tillbaka.
Erika,Nathan och jag vet vad som hände för länge sedan,och jag menade inte att försöka döda dem. Jag ville bara se hur modiga de var. Men nu var det bara jag här,och jag var rädd.
Jag såg på himlen att solen inte stigit upp och enligt gårdagens tidning skulle den gå upp 4:37
Det betydde att klockan inte var så mycket.
Jag kände mina hjärtslag. Anledningen till att jag vaknat var min mardröm där Gammelgubben&Samara var med. Nathan&Erika var med som zoombies. De upprepade gång på gång orden "Du försökte döda oss. Vi försöker döda dig".
Jag reste mig och två ugglor hooade spöklikt.
Det här började bli skrämmande likt en skräckfilm jag Nathan och Erika såg när vi var 12. Då var det femtonårsgräns och vi blev väldigt rädda. Nu är vi 17. Och jag var räddare än då.
Det var 3 flickor som tältade i skogen. En av dem försökte övertyga de andra 2 om att sova vid sjön,där enligt en legend en mördares spöke spökade sen hans död. Flickorna sa nej och den tredje flickan la sig ensam.
Omkring klockan fyra vaknade hon av en mardröm. Hon reste på sig och två ugglor hoade.
Plötsligt-ur ingenstans-dök mördaren upp. Men det var inte hans spöke.
"Jaså,det är du som stört friden vid min sjö. Men oroa dig inte,du ska inte gå ostraffad."
Flickan började gråta,och mördaren dödade henne med ett enda knivhugg.
De 2 andra flickorna hörde hennes skrik. De sprang hem och berättade för polisen.
Klockan 12:00 kunde de äntligen besöka sjön. Mördaren var borta,flickans kropp dränkt.
Det enda som fanns kvar,var 4 ord skrivna i blog.
En död,två kvar.
De två följande åren dog flickorna.
Flicka ett året efter,samma dag. Flicka två,två år efter,samma dag.
Det var så filmen slutade. Plötsligt skymtade jag ett ansikte i fönstret.
